Efter matchen mot Paddan: Ay ay ay caramba!

Jag är vuxen nu, jag har nummer 10, jag trodde det skulle vara slut med matcher där man bara sprang omkring och försvarade, slut på barndomen i pojklaget där jag blev årets fighter två gånger men aldrig årets viktigaste spelare, slut på tiden runt EM -92 då jag säkert var den enda trettonåringen i Sverige som beundrade Klas Ingesson, slut på tiden då alla kommentarer jag fick efter en match enbart bestod av fascination inför att någon så liten orkar springa så mycket, utan att någonsin göra nånting roligt. Jag har precis spelat den matchen igen. Och ändå...

Det var ingen skönfotboll, det regnade och var mörkt av mulenhet, men vi vann. 2-0 mot serieledarna som vi därmed gick förbi. Kontra kommer dock leda över oss med en poäng tills de förlorar, alltså när vi piskar dom till hösten (hårt, mycket hårt). Men vi är i alla fall tvåa! Jag kan knappt tugga av smärtorna från slaget i tinningen, knappt gå av knäont, men tröstar mig med att Idirs Zlatanperiod är över och att han äntligen rycker i skytteligan, med Micheles satsning mot framrusande målvakt (som ledde till första målet!) och Dannes välklädda och tjusiga spelstil. And what a little bum he has... well, vi var faktiskt riktigt duktiga allihopa, och nu kan man se fram mot matcher mot seriejumbon i solsken. Dessutom, angående smärtorna, kan ju tilläggas att Klas Ingesson spelade typ en halvlek med blödande ögonbryn i det där EM:et och det fantastiska av allt, att han en gång krockade med en älg utan att ens skadas. Paddor som älgar. Klabbe says murrrda.

Paddan - Spöket 0-2 (0-2)

1. Magnus
2. Petter
21. Danne
3. Jesper
5. Michele
6. Rasmus
10. Karl L
12. Jonas
13. Olle S
14. Idir...........2
15. Markus